Våra senaste nyheter
Här kan du hitta inspiration till ditt nästa projekt. Bläddra bland våra många referensprojekt runt om i världen.
I den tredje intervjun med arkitekter bakom ledande konserthus har vi talat med Kristian Ahlmark från Schmidt Hammer Lassen om Malmö Live och undersökt hur denna ”stad i staden” utformades för Malmöborna. Öppnandet 2015 innebar att Malmö stad fick ett konserthus, konferensanläggningar, ett hotell och nya bostäder.
Ordet ”vanligt” brukar inte förknippas med ett prisbelönt konserthus, men det är ett ord som arkitekten Kristian Ahlmark från Schmidt Hammer Lassen använder ofta och positivt för att beskriva Malmö Live, som började som en tävling 2010 organiserad av Malmö stad och som färdigställdes av Köpenhamnsarkitekterna tillsammans med Skanska 2015. Konsertsalen, som är klädd i ljus ek med inslag av mässing, är bara en av den stora byggnadens många skepnader och funktioner.
”Malmö Live är en ”liten stad i staden”, ett ”folkets hus”, och har många identiteter, som alla är harmoniskt förbundna med varandra och med själva staden.”
Ett konserthus med 1 600 platser för Malmö symfoniorkester att arbeta och uppträda i, men också ett kongresscenter och ett hotell – tre stora arenor som i stället för att presenteras sida vid sida är sammanlänkade av gemensamma flexibla ytor där människor sprids och musik möts och integreras i vardagen. ”Det är som ett gemenskapshus”, säger Ahlmark. Det finns till och med ett ”vardagsrum” där aktiviteterna kan genomföras sida vid sida, liksom en liten konsertlokal och en takbar och restaurang. Uppdraget var att vara livfullt och hållbart – båda dessa krav är uppfyllda.
Denna anti-elitistiska känsla manifesteras i själva den arkitektoniska konfigurationen, som består av sju element som ett kluster av lådor, var och en ”vriden och vänd” för mötet mot ett annat urbant sammanhang: i söder kanalen och den småskaliga delen av staden, i väster Centralstationen, i norr hamnen och universitetet, och i nordväst hamnen och bostadsområdet. ”Det finns ingen fram- eller baksida, utan åtta olika ingångar,
så man kan gå in från många olika håll. Lobbyutrymmet lyfts sedan upp och svävar ovanför, medan vi tog granitbeläggningen från utsidan och svepte den sömlöst genom bottenvåningen så att den får en känsla av öppenhet. Vi ville överbrygga klyftan mellan Malmö symfoniorkesters musik och den större offentliga publiken.”
Konfigurationen skapade också en ny serie stads- och landskapsutrymmen utomhus, inklusive ett torg i norr och en hamnpromenad mot kanalen: ”Tidigare användes den bara som en plats där folk kastade skräp och stal cyklar, men nu kommer folk hit för att samlas, ta en kaffe och sitta i solen.”
Ändå är den här lilla staden i staden fortfarande enhetlig, bland annat tack vare fasadens glaserade keramiska plattor som har en koppling till historia och poetiska bilder: ”Vi ville göra en fasad som svepte som en slöja över allting, så att det skulle uppfattas som en stark enhet där inget var viktigare än det andra. … [Den] har en struktur som nästan liknar de linjer som håller noterna på notbladen, men sedan har du musiken som dansar över dessa linjer. …
Vi tittade också på spindelväv på morgonen, när man ser ljuset skina igenom – den här slöjan av keramiska plattor som hänger försiktigt över de stora lådorna, och på natten ser man igenom på de människor som rör sig där inne. Vi ägnade också mycket tid åt att analysera Malmös primära färger, laxrosa och ockra, och när man sedan går in ser man stadens exponerade betongminne, råheten i hamnen.” …
Men när du kommer in i konsertsalen, som har utformats tillsammans med den svenske akustikern Jan-Inge Gustafsson och hans team, handlar allt om trä: ”Vi visste att det skulle bli en “skokartong”. Vi diskuterade vad som är viktigt för en bra akustik, som ytor, dimensioner, vinklar, och vi gjorde tester. Vid ett tillfälle åkte Jan-Inge och hans team till och med till Wien till Musikvarein [1870] och skannade hela rummet för att förstå varför akustiken där fortfarande anses vara oöverträffad.
Jag tittade också på Piet Mondrians konstkompositioner och det blev en inspiration för hur man kan dela upp ytor, men i stället för färg började vi arbeta med djup. Än i dag talar man om ”Mondrian-boxar”, men det är mer akustik som styr dem. Vi började i 3D, och sedan skickade vi våra modeller till Jan-Inge som testade dem som digitala modeller och vägledde oss. Akustiken blev en vacker, designdrivande faktor. Ibland vill man ha en liten skala som växer nästan som en fraktal, och lutningarna ger den en lekfullhet. Varje låda är individuellt placerad.”
Naturlig ek var det bästa beslutet eftersom det är som att kliva in i ett instrument. Trä är också en utmärkt yta för akustik. Det är ett lokalt material, men det finns också en idé om att komma från stadsrummet genom den synliga betongen till detaljer och värme. På insidan finns det små mässingspaneler runt dörrarna, mässingshandtag och lampor utanför, så dessa små droppar länkar samman alla tre utrymmen. Med Jan-Inge hör man också musiken med ögonen och med händerna.”
Liksom Mondrian-lådorna har Gustafs vertikala ribbor i kongresscentret LED-belysning. Men Ahlmark återvänder till konserthuset: ”Det roliga är att det sista testet av akustiken bokstavligen gjordes på öppningskvällen. Innan de började gick Jan-Inge upp på scenen med en papperspåse, smällde den i luften, fick all information genom mikrofonerna och sa ’Spot on!’. Det var en unik upplevelse att arbeta med dessa killar.”